Tänker på det här med rehabiliteringen efter ett utmattningssyndrom. Jag trodde att det bara var att vila och så blev det bra sen. Men det är ju verkligen inte alls så.

Först av allt måste man ju acceptera att man är sjuk. Bara en sån sak. Låter barnsligt enkelt. Men för mig var det jättesvårt. Jag ville absolut inte vara psykiskt sjuk. Det ville jag faktiskt inte. Förnekelse...

Sen handlar det om att rehabilitera sig tillbaka till sitt privatliv. Och det är så små steg så man knappast kan fatta det.

Man övar på att orka duscha. Om man har ork att tvåla in sig är det bonus. För att inte tala om ifall man orkar tvätta håret. Då är man verkligen på g. Man övar på att orka ta sig upp ur sängen och ligga på soffan istället. Man övar på att orka värma lagad mat i micron. Har man riktig ork kan man lägga upp maten på en tallrik också! Och är man riktigt på G så orkar man laga middag!!

Man övar på att gå ut. Förr betydde "gå ut" att gå ut och dansa och festa hela natten lång. Nu betyder gå ut alltså bara ta på sig skorna och ställa sig utomhus. Gå ut och vända, sen gå in igen. Gå ut en minipromenad.

Det här funkar alltså inte!

Man övar på att orka gå och handla en liter mjölk på Konsum. Sen övar man på att handla på stormarknaden. Det är en verklig utmaning. Man övar på att vara bland människor. Att gå på stan, gå i affärer, hög så kallad bakgrundsmusik, för mycket saker, för mycket folk, för mycket dofter,  väldigt mycket intryck.  Stå i kö utan att få panikångest, att gå på kalas, att träffa vänner, att planera in roliga aktiviteter. Än idag så kan jag ha svårt för detta.

Samtidigt ska man utveckla sig själv. Så att man lär sig vilka svaga punkter man har och hur man kan göra för att undvika att hamna i samma fällor en gång till. Fast det gör man ju. För så snabbt lär man ju inte sig. Man ramlar och reser sig upp många gånger.

Man hittar strategier som får ens vardag att fungera enklare.

Sen övar man sig på att vara en good enough person, mamma, fru, mormor, vän,  arbetskamrat, osv. Att inte ha kvar de beteenden man hade förut. Att inte ta på sig att vara den som säger ja till allt

Sen nån gång kommer den dagen då man faktiskt börjar känna att man är på bättringsvägen. Att man klarar av att utföra en hel del av de sysslor som man behöver kunna i sitt privatliv. Man orkar skjutsa, laga middag, umgås med familj och vänner. Livet leker och man tänker att nu, nu är jag frisk.

Men nej. Det är man ju inte.

Man har kommit en bra bit på väg. Men då kommer man till nästa fas. Att rehabilitera sig tillbaka till arbetslivet. Man tycker att man är frisk och glad och kan klara vad som helst! Då ska man bromsa. Det är svårt.

Att komma tillbaka  till arbetet  är en utmaning. Då ska man hantera alla gamla kollegor som undrar hur det är med en. Om man är frisk nu? Man ska vara trevlig, men öva på att inte vara för trevlig. Alltså så där trevlig så att det blir jobbigt för en själv att stå och småprata och upprepa allt för femtielfte gången, fast man känner hur ångesten kryper i kroppen. Det finns ”nygamla# kollegor, nya rutiner, man vill vara lite på hugget, komma in i gänget, vara fokuserad och ta in information.

Dessutom ska man utmana sig själv och sina rädslor, tänk om jag får en panikattack på jobbet, tänk om jag går in i väggen igen, hur vet jag när jag är trött jämfört med att jag är på väg att krascha igen? Men även rädslan att inte duga, prestationsdjävulen kommer och hälsar på.

Man ska lära sig att säga nej. Att ta paus. Gå på toaletten. Våga sitta och ha rast i lugn och ro. Våga göra allt det man vet att man behöver göra för att må bra. Undvika skitsnacket, gnället och de personer som utstrålar negativ energi. Gå hem när man slutar, inte senare.Allt detta, även om de andra på arbetsplatsen inte gör det. Det är supersvårt. Man är tillbaka  och vill visa framfötterna. Men så vet man att man inte ska överarbeta. Man ska hålla igen och vara rädd om sig. Viktigast av allt, man ska hitta ett nytt sätt att vara på en plats där ens invanda mönster sitter i väggarna.

Vägen tillbaka ner i utmattningen, till ångest och depression är kortare den här gången. Man får färre varningssignaler. Kroppen klarar mycket färre påfrestningar nu.

Man ska dessutom hålla koll på sin egen rehabilitering. Man ska öva sig att vara där. Att göra något. Typ vända på ett papper. Sen att ta lite större uppgifter. Och stänga av lite av sin inre drivkraft, inte ta på sig saker som man gjorde förut. Bara att iaktta kan dränera en på energi. Sen kommer möten med människor till, oavsett om det är boenden, anhöriga, kollegor och chefer . Det personliga mötet, då man måste stå till svars för det man gjort eller inte gjort, hantera meningsskiljaktigheter utan att göra av med all sin energi. Utan att ta det personligt.

Samtidigt ska man ratta runt allt det där andra också. Man pendlar till jobbet. Man ska skjutsa , , handla, laga middag, tvätta, diska, vara den där frun, mamman, mormorn, kollegan och  vännen som man vill vara.

Man är frisk, men man måste fortfarande säga nej till en massa saker för att man inte orkar. Man måste vara otroligt vaksam på sina signaler. Det finns ingen energi över för några utsvävningar.

Och det är nu den verkliga utmaningen börjar. Livet. Som frisk. När man officiellt rehabiliterat klart sig och ska börja leva som vanligt igen. Fast ingenting är som vanligt. Man orkar inte som man gjorde förr. Fast man har inte sjukdomen att gömma sig bakom.

Och så undrar man varför det tar så lång tid. Det är klart att det tar lång tid. Se bara hur långt detta inlägget blev! Så även om jag nu jobbar 100% igen så är varje dag en kamp, att överväga för och emot. Vad orkar jag göra idag. Det är ett monster-arbete att ta sig igenom en sån här rehabilitering. Varje steg tar så lång tid och det är så många steg. Myrsteg. Det är klart att det tar tid. Jättelång tid.

Tålamod. Är en dygd. Sägs det.

Det är torsdag. Varit och handlat på coop inne i stan påförmiddagen.  Jag går genom affären  och helt plötsligt utan någon som helt förvarning kommer ångesten och tårarna. Jag skyndar på att handla och tar mig ut så fort som möjligt och går åt sidan mot övergångstället  för att lugna ner mig . Trots allt så ser jag att  vid övergångsstället står en äldre kvinna på darriga ben. Tillsammans med en lika gammal man försöker hon ta sig över en  mindre snövall. Hon skjuter en rullator framför sig. Jag går fram till  henne och tar tag i rullatorn och säger att ”kom nu så går vi över gatan”.

 Kvinnan hör uppenbarligen dåligt för hennes rödmålade läppar hinner knappt sära på sig innan vrålet fyller hela Coop parkeringe  ”Men tack så myyckeet! Det är ju otrooooooligt hur dåligt de plogar  på  trottoarerna ! Man tar sig ju inte fram! Bertil, är du med Bertil? BEEEERTTTIIIIILLLL?! Kom nu Beeertiiil så går vi”! Bertil sneglar roat på mig och jag i min tur sneglar roat på hans partner. Det är helt uppenbart att hon inte märker att jag gråter och jag kan inte låta bli att le. Gråten kommer helt av sig och jag fnissar lite åt situationen.

Jag känner hur ansiktet spricker upp i ett allt bredare leende medan jag drar den vrålande och tacksamma kvinnans rullator över vägen. Jag tycker om henne. Utan att känna henne så tycker jag omederbart om henne. Hon har en trött kropp men glada pigga ögon. Hon har livslust. Bertil stapplar bakom henne och ler hela tiden ett varmt leende. Vi når andra sidan vägen utan några större problem.

Jag tänker och hoppas så att detta skulle kunna vara jag och Herr Larsson om si såsdär 30-40 år

Det är en märklig upplevelse att sälja sitt hem/lägenhet. Känslan är faktiskt rentav mycket märklig. När vi bestämde oss för att ta steget gick allt i en rasande fart. Mäklaren kom hit, värderade lägenhet, en fotograf kom och tog bilder som sen skickades till oss för påseende. Vi fick beskrivningen av vårt hem rättade de små fel som smugit sin in och skickade tillbaka till mäklaren. Inom kort var det dags för visningoch sen var bollen i rullning. Det är en lite konstig känsla att ha främlingar i sitt hem medan man själv inte är hemma.

Efter några dagar så har vi en köpare! Det hela gick så fort och blev så rätt att vi i efterhand nästan inte förstår vad det är som har hänt. Vad händer nu? Hur gör vi nu? Hur tar man avsked? För ett avsked är det här hemmet värt. Det är det sannerligen värt! Under drygt 23 år har vi ändå bott i det. Levt här, älskat här, vuxit här och bråkat här. Hemma. Den där lägenhet i hörnet på  Skihagestigen. Lägenheten  vars fönster lyser så varmt om vinterkvällarna. Lägenheten som är vår yngstas allra första hem och vårt allas första gemensamma. Det har hänt mycket i den här lägenheten. Upplevelserna är många. Oerhört många. Hemma! (åtminstone för ett litet tag till)

Det här är vårt första gemensamma hem som vi faktiskt har ägt tillsammans. Det är en mäktig känsla att faktiskt äga sitt eget boende! Köket som jag och Herr Larsson renoverade tillsammans. Vardagsrummet där jag druckit ett antal kaffe koppar  läst böcker och spelat spel. Balkongen som har varit en egen oas med kvällssol. Här har det som sagt funnits glädje och sorg, liv och död.

Innergården där våra barn lärde sig att cyckla och där brevlådoena  levde farligt av alla kvarterets barn. Bron/trappan där jag tog ett par värkar vid vår yngstas födelse, där man har ramlat ett antal gånger men tack och lov aldrig brytit något. . Brevlådan som innehållit många inbjudningar till kalas, dop samt  en och annan bröllopsinbjudan. samt ett antal krockar när flickorna skulle lära sig cyckla samt grannar som backat in i den.

I den här lägrnheten t har vi firat födelsedagar, ett otaliga examensdagar, konfirmationer , jular, nyår   och andra dagar. Vi har levt vardagar. Vi har skrattat, bråkat,  gråtit, älskat och njutit massor.

Tillsammans har vi bott här i 23 år. Vi är nu tre , men vi var fem som hade vårat hem här i nästan 20 år tillsammans . Inom kort tar vi avsked och vandrar vidare mot nya äventyr. Till ett nytt hem.

Avsked av vårt första riktiga gemensamma hem. Det är en märklig känsla. Den är inte dålig, det är den sannerligen inte. Men den är märklig. Pirrig, förväntansfull och lite lite sorglig. Aldrig tidigare har vi så snabbt fattat ett så omfattande beslut som detta. Och aldrig har vi haft så välstädat som nu.

Fru Larsson, på väg mot nya äventyr, februari 2017.

En dag, ett slut och en morgondag

En dag som denna. Igår ett år till ända. Idag en nystart för många. En morgondag som kan förändra allt. Är det en nystart vi människor behöver eller behöver vi kanske snarare lära oss att leva här och nu varje dag året runt. Är inte varje dag en möjlighet till förändring? Varje timma? Varje minut? Ändå verkar det som att vi människor har en förkärlek och tro på måndagars och nytt års magiska löften om ett förändrat nu, en ny chans att leva som vi borde, önskar och kanske också lär. Förändringar behöver inga nyårssmällare eller nya omslag på en almanacka med siffror, förändringar kräver mod, styrka och framförallt vilja att göra saker annorlunda.

Ett nytt år är en fortsatt möjlighet att göra en vacker målning av vår tid. Jag är här, just nu. Jag får leva, älska och vara med ytterligare en stund. Det är det viktigaste. Så länge tid finns, finns liv. I tacksamhet mottar jag en ny tid.

På måndag smäller det. Är jag redo? Jag har känt att jag varit det nu någon vecka men i dag när jag uppe en liten sväng på jobbet och jag fick ångestpåslag. Inte konstigt alls egentligen men jobbigt, jag trodde att jag var starkare. Samtidigt så vill jag så gärna bli normal igen. Arbeta som alla andra. Jag kommer att börja så smått på 25 % tom den 15/1 som det ser ut nu. Läkaren och kuratorn och alla omkring mig säger att det måste få ta tid och att det kanske kommer att ta en  lång tid innan jag når hundra, och att jag kanske aldrig når hundra.

 Men jag blir ivrig, ivrig att börja arbeta på riktigt, ivrig att komma upp i tid, att få lön som alla andra, att producera och vara till nytta som alla andra. Men alla säger att det måste få  ta tid, alla utom jag.  Så lätt att vara den som säger dessa ord men så svårt att vara den som ska lyssna när någon annan säger det till en själv.  Jag förstår men vet att det kommer att bli svårt. Hur ska jag göra för att inte åka dit igen? Vilken takt är lagom, vilken takt är bra? Hur mycket ska jag ta på mig  igen. Så många frågor och tankar  som snurrar.

 Men jag vill prova mina vingar nu, tror jag är redo.

 Men så fruktansvärt rädd för att misslyckas.

Ikväll fastnar liksom orden. Har svårt att formulera dem. Är tacksam för det liv jag lever trots allt. För min familj och vänner. För hälsan?  För livet.

Ibland finns dom bara där. Tankarna. Tankarna om det som en gång var, det som är just nu och oron över hur livet kommer att fortsätta vara. Det förgångna har redan satt sina spår, lämnat avtryck och skapat minnen på gott och ont.

Nuet försöker jag ta tillvara på men jag kommer ibland på mig själv med att tankarna redan skenat iväg någon annanstans.Att det ska vara så svårt att bara stanna. Att vara precis här och nu och ge min familj hela min uppmärksamhet och min tankevärld. Helhjärtat om bara för en stund.

 Jag ska bli bättre...älskade ni jag ska bli bättre...

En kväll blir natt och jag somnar snart i trygghet.

En dag i taget lever vi våra liv med tankarna så mycket längre fram. Vi borde alla kanske blir mer som barn. Stanna, vara, älska, leva precis här och nu.

Idag när jag gick min morgonpromenad (som jag faktiskt lyckats göratvå gånger den här veckan) började jag fundera på det här med att hitta balansen. Balansen mellan aktivitet och vila men också balansen mellan att ge och att ta. Jag har stora delar av mitt liv gett så mycket av mig själv och av min tid till andra att det tagit överhanden och att jag på så sätt glömt bort mig själv. Det låter kanske egoistiskt men jag har lärt mig den hårda vägen att om man inte tar hand om sig själv i första hand kommer man inte heller att kunna vara ett stöd och ge av sig själv till andra i längden. Men hur hittar man då balansen mellan att ta hand om sig själv och att ge av sig själv till andra? För det får inte heller slå över åt fel håll så man blir en person som bara tar hand om sig själv och inte ger något till andra. Jag tror att man har behov av att både ge och få för att man ska må bra som människa. I det här ingår att lära sig att säga NEJ till saker och att faktiskt säga JA till andra saker som kanske blivit lidande för att det har varit svårt att säga NEJ. Först och främst är det svårt att agera annorlunda än vad man gjort i hela sitt liv, dvs säga NEJ istället för JA. Men sen kommer också mitt problem att hitta en bra balans. Hur ska man veta när balansen är bra?

Jag har fortfarande svårt att hitta en bra balans mellan vila och aktivitet, hur lång tid ska det ta? Sen är det ju inte en spikrak väg eftersom måendet gått både upp och ner. För mig handlar det om att börja välja och prioritera. Vill jag göra en viss sak måste jag ha med i beräkningen att det kan komma surt efter. Det kan innebära att jag måste ge mig möjlighet till vila och återhämtning. Det handlar också om att faktiskt säga NEJ även till roliga saker eftersom min kropp inte orkar med. Men det är svårt, jättesvårt. Om jag inte sköter mig så kommer det bara resultera i fler bakslag både psykiskt och fysiskt. Men att acceptera att det är så här, det är svårt. Men att komma dit, att hitta balansen - hur gör man?

Läste just en mycket bra och tydlig förklaring på hur det är att leva med utmattning och mental trötthet och hur det påverkar vardagen. Ni hittar detta på bloggen Livets bilder. Jag kan verkligen rekomendera en titt på denna. Jag känner att mycket stämmer in på mig men att det kan variera från dag till dag hur måendet är. Det är väl också detta som är så svårt, att det varierar och är inte förutsägbart hur jag mår nästa dag eller om en vecka. Det här gör att jag har svårt att planera saker ordentligt, att jag nästan inte vågar planera saker längre.